Om diabetes

Diabetes är en sjukdom där blodsockernivån ökar på ett onormalt sätt.

Det finns två huvudtyper av diabetes:

  • Typ 1-diabetes, som oftast utvecklas när man är barn eller i tonåren. Sockerhalten i blodet stiger därför att kroppens bukspottkörtel inte kan producera hormoninsulin.
  • Typ 2-diabetes, som tidigare kallades ålders relaterad diabetes eller icke-insulinberoende diabetes. I typ 2-diabetes har kroppen ett så stort behov av insulin att kroppens egen produktion av insulin i bukspottkörteln inte kan följa kroppens efterfrågan. Antalet personer med typ 2-diabetes ökar snabbt. Sjukdomen är förknippad med fetma och nedsatt fysisk aktivitet och kallas därför en livsstilssjukdom.

Andra typer av diabetes:

  • Graviditetsdiabetes liknar typ 2-diabetes och uppstår under graviditeten och försvinner vanligtvis när graviditeten är över.
  • Sekundär diabetes uppstår på grund av en annan sjukdom. Denna typ av diabetes kan inträffa efter en infektion i bukspottkörteln och i samband med vissa medicinska behandlingar som behandling med binjurskörtelhormon.

Symptom:

När blodsockernivåer ökar, uppträder de följande symtom:

  • törst
  • frekventa vattenkastning
  • Trötthet
  • minskad aptit och viktminskning
  • klåda runt könsorganen
  • hud- och slemhinne infektioner

Symtomen finns i både typ 1 och typ 2-diabetes men symptomen på typ 1-diabetes utvecklas snabbt, inom några dagar till veckor, medan utvecklingen av typ 2-diabetes är vanligtvis gradvis (upp till 10 år). Under denna period kan man vara fri från symptom.

Båda typer av diabetes är ärftliga. I 9 av 10 nyligen diagnostiserade diabetes typ 1 fall har patienten en närstående familjemedlem med diabetes. Cirka 40 procent av personer med typ 2-diabetes har ärftlig diabetes.

Diabetesforskningens historia

1921: Kanadensisk läkare Frederick Banting och hans 21-årige medicinska student, Charles Best, var de första som extraherade insulin från en hund. År 1923 var de båda hedrade med Nobelpriset.
1923: Nordic Insulin Laboratory (senare Novo Nordisk) introducerar sitt första insulinpreparat på marknaden.
1936: Ett nytt långtidsverkande ZPI-insulin införs. Diabetiker kan nu vara nöjda med färre dagliga injektioner.
1959: Forskarna definierar två typer av diabetiker. Typ 1 diabetiker som inte kan producera insulin själva och är därför insulinberoende och typ 2 diabetiker som kan producera insulin.
1974: Nya typer av mycket rent grisbaserat insulin kommer på marknaden.
1986: Humaninsulin baserad på genteknik introduceras.
1995: Metformin tabletter erbjuds för första gången till typ 2 diabetiker.
2005: En helt ny kategori av medicin, GLP-1, introduceras på marknaden för behandling till typ 2 diabetiker som ett alternativ till eller uppskjutande av insulinbehandling. Läkemedlet säljs under namn som Victoza, Byetta och Lyxumia.
2006: En ny diabetesmedicin introduceras, kallad DPP-4 (Januvia, Galvus, Tradjenta).
2013: SGLT-2-hämmarmedicin erbjuds för första gången till typ 2 diabetiker med höga blodsockernivåer.

Hur organiseras forskningen?

Det börjar med primärforskarna, vilka kan vara läkare, apotekare eller biokemister. De kan jobba antingen inom läkemedelsindustrin eller på oberoende forskningsinstitut. Forskarna experimenterar med genterapi, nya aktiva ämnen och ny teknik. När ett nytt läkemedel har utvecklats i laboratoriet börjar prov på mus eller råttor för att testa läkemedlets effekt.

Om resultatet av djurförsöket visar sig framgångsrikt, är nästa steg att testa läkemedlet på människor i kliniska prövningar som sker på sjukhus och kliniker. Det är här, på sjukhusen och klinikerna, som ansvaret för nästa steg av forskningen beviljas till studiens sjuksköterskor och läkare. Dessa roller definieras som en utredare/investigator. Primärforskarna får inte vara inblandade i de kliniska prövningarna för att inte kunna påverka resultatet.

Innan en klinisk studie kan börja måste den godkännas av hälsovårdsmyndigheterna i varje land där studien äger rum. Den medicinska prövningen, i form av ett protokoll, beskriver i detalj syftet med studien liksom hur den ska genomföras. Dessutom måste etikkommittén i alla deltagande länder godkänna studien efter noggrant beaktande av deltagarnas etiska skydd. De kliniska prövningarna genomförs i fyra faser – läs mer här.

Det börjar med fas 1, med ett litet antal deltagare och fortsätter till fas 4, med flera tusen deltagare. Det tar normalt 3–4 år, från början av den kliniska prövningen, tills det nya läkemedlet är klart att introduceras på marknaden. Inte alla kliniska prövningar har det positiva resultatet av ny medicinsk utveckling.