Om multipel skleros

Känd också som disseminerad skleros. Multipel skleros är en kronisk sjukdom som vanligen uppträder mellan 20–40 år. Det finns mer än 20 000 patienter med multipel skleros i Sverighe. Varje år påverkas ungefär 450 svenskare av MS och antalet ökar, särskilt hos kvinnor. Sjukdomen påverkar mer än dubbelt så många kvinnor som män.

Orsaken till sjukdomen är inte exakt känd men är resultatet av en kombination av ärftliga faktorer kombinerat med miljöfaktorer. Det är möjligt att det kan vara ett virus som i kombination med immunsystemets faktorer utlöser sjukdomen. D-vitamin och solljus hjälper till att skydda mot sjukdomen.

De första symptomen på multipel skleros är sensoriska störningar i armarna och/eller benen, minskad styrka i armarna eller benen, försämrad syn och ögonvärk, yrsel, balansstörningar och miktionsvårigheter.

I sin typiska form kännetecknas sjukdomen av upprepade attacker från olika delar av centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). Det sägs sålunda att symtomen sprids (disseminerat) i tid och plats. De enskilda attackerna kan ha ett stort antal symptom eftersom de kommer från olika delar av nervsystemet.

De flesta patienter har ett relaps förlopp med nya attacker som uppträder i varierande intervaller med olika grader av symtom. Tillståndet tenderar att vara stabilt mellan attacker. Efter flera år, vanligtvis 10–12, utvecklas de flesta MS-attackerna till den sekundära progressiva fasen där personen, oberoende av attackerna, har progressiva symtom.
Hos en mindre del av patienterna börjar sjukdomen som en långsamt ökande förlamning av benen utan faktiska attacker och är känd som primär progressiv multipelskleros.
Tillståndet av mer avancerad multipel skleros kännetecknas av symtom från olika områden av det centrala nervsystemet: synnedsättning, dubbelseende, spastisk förlamning av armar och/eller ben, känselstörningar, dålig balans, miktionssvårighter, matsmältningsbesvär, problem med sexuell funktion, smärta, trötthet och minnes- och koncentrationssvårigheter.

Hur organiseras forskningen?

Det börjar med primärforskare, vilka kan vara läkare, apotekare eller biokemister. De kan vara anställda av antingen läkemedelsindustrin eller av oberoende forskningsinstitut. Forskarna experimenterar med genterapi, nya aktiva ämnen och ny teknik. Initial testning utförs på möss eller råttor i laboratoriet för att dokumentera dess effekter.

Om resultatet av djurförsöket visar sig framgångsrikt, är nästa steg att testa läkemedlet på människor i kliniska prövningar som äger rum på sjukhus och kliniker. Det är här, på sjukhusen och klinikerna, som ansvaret för nästa steg av forskningen beviljas studiens sjuksköterskor och läkare. Den rollen definieras som en utredare/investigator. Primärforskarna får inte vara inblandade i de kliniska prövningarna för att inte kunna påverka resultatet.

Innan en klinisk studie kan börja måste den godkännas av hälsovårdsmyndigheterna i varje land där försöket äger rum. Den medicinska prövningen, i form av ett protokoll, beskriver i detalj syftet med studien liksom hur den ska genomföras. Dessutom måste etikkommittén i alla deltagande länder godkänna studien efter beaktande av deltagarnas etiska skydd.

De kliniska prövningarna genomförs i fyra faser – läs mer här. Det börjar med fas 1, med ett litet antal deltagare och fortsätter till fas 4, med flera tusen deltagare.