fbpx

Om multipel skleros

Multipel skleros är en kronisk sjukdom som vanligen uppträder i åldrarna 20–40 år. Det finns mer än 20 000 patienter med multipel skleros i Sverige. Varje år diagnostiseras ungefär 450 svenskare av MS och antalet ökar, särskilt bland kvinnor. Sjukdomen påverkar mer än dubbelt så många kvinnor som män.

Orsaken till sjukdomen är inte exakt känd, men tros vara ett resultat av en kombination av ärftliga faktorer och miljöfaktorer. Det är möjligt att det kan vara ett virus som i kombination med immunsystemets faktorer utlöser sjukdomen. D-vitamin och solljus har skyddande effekt mot sjukdomen.

De första symptomen på multipel skleros är sensoriska störningar i armarna och/eller benen, minskad styrka i armarna eller benen, försämrad syn och ögonvärk, yrsel, balansstörningar och miktionsvårigheter.

I sin typiska form kännetecknas sjukdomen av upprepade attacker från olika delar av centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen). Det sägs sålunda att symtomen sprids (disseminerat) i tid och plats. De enskilda attackerna kan ha ett stort antal symptom eftersom de kommer från olika delar av nervsystemet.

De flesta patienterna har ett förlopp med nya attacker som uppträder i varierande intervaller med olika grader av symtom. Tillståndet tenderar att vara stabilt mellan dessa attacker. Efter flera år, vanligtvis 10–12, utvecklas de flesta MS-attackerna till den sekundära progressiva fasen där personen, oberoende av attackerna, har progressiva symtom.
Hos en mindre del av patienterna börjar sjukdomen som en långsamt ökande förlamning av benen utan faktiska attacker och är känd som primär progressiv multipelskleros.
Tillståndet av mer avancerad multipel skleros kännetecknas av symtom från olika områden av det centrala nervsystemet: synnedsättning, dubbelseende, spastisk förlamning av armar och/eller ben, känselstörningar, dålig balans, miktionssvårighter, matsmältningsbesvär, problem med sexuell funktion, smärta, trötthet och minnes- och koncentrationssvårigheter.

Hur organiseras forskningen?

Forskning börjar med primärforskare, vilka kan vara läkare, apotekare eller biokemister. De kan jobba antingen inom läkemedelsindustrin eller på oberoende forskningsinstitut och de experimenterar med genterapi, nya aktiva ämnen och ny teknik. När ett nytt läkemedel har utvecklats i laboratoriet börjar prov på möss eller råttor för att testa läkemedlets effekter.

Om resultatet av djurförsöket visar sig framgångsrikt är nästa steg att testa läkemedlet på människor. Detta görs genom kliniska prövningar vilka genomförs på sjukhus och kliniker. Det är här, på sjukhusen och klinikerna, som ansvaret för nästa steg av forskningen tilldelas studiens sjuksköterskor och läkare. Dessa roller benämns som utredare/investigator. Primärforskarna får inte vara inblandade i de kliniska prövningarna, för att inte kunna påverka resultatet.

Innan en klinisk studie kan börja måste den godkännas av hälsovårdsmyndigheterna i varje land där studien äger rum. Den medicinska prövningen, i form av ett protokoll, beskriver i detalj syftet med studien liksom hur den ska genomföras. Dessutom måste en etisk kommitté i alla deltagande länder godkänna studien efter noggrant beaktande av deltagarnas etiska skydd. De kliniska prövningarna genomförs i fyra faser.

Det börjar med fas 1, med ett litet antal deltagare och fortsätter till fas 4, med flera tusen deltagare. Det tar normalt 3–4 år, från början av den kliniska prövningen, tills det nya läkemedlet är klart att introduceras på marknaden. Inte alla kliniska prövningar har det positiva resultatet av ny medicinsk utveckling. Om du vill läsa mer om de olika faserna av klinisk forskning – klicka här.